dancewithrythm

Det är inte första gången det här händer.
Jag flyr så fort det närmar sig verkligheten.
Jag vill ha ursäkter, undanflykter så att jag inte skall behöva ljuga.
För vad skall jag säga då jag vill, men ändå nånstans känner jag ett stopp?
Och det är inte dig det handlar om, utan mig!

Kanske jag är rädd att bli sårad igen...eller inte kanske, det är så!
Jag är rädd att komma någon för nära för jag kan ändå räkna ut hur det slutar...jag har mina orsaker att tänka så.
Det är hemskt, jag vet.
Man kan inte veta förrän man prövar sig fram.
Men ibland känns det bara så hopplöst - vad är det egentligen för idé?

Jag vet att du inte kräver mycket, och jag har lovat dig.
Och jag kommer att hålla det jag lovat och inte bara för att jag lovat utan för att jag vill. 
Men du måste ge mig mera tid...
Jag hoppas att du inte ger upp, för då ger jag också upp.

Önskar att jag kunde berätta det här istället för att skriva.
Jag vet att en del tycker att det är svagt att skriva sådant som man kanske inte vågar säga.
Och till en viss del håller jag med dem.
Men i det här fallet var det för svårt för att förklara. Ville inte göra det på det sättet.

Jag hoppas att du har tålamod och att det löser sig...

(¯`v´¯)
 `·.¸.·´
    (¸.·´¨)¸¸.·¨¯`·♥