dancewithrythm

Jag har märkt att man träffar på en massa olika sorters människor inom min bransch, barn som föräldrar som personal. Och man måste bara lära sig att jobba och samarbeta med olika sorters människor. Men ibland kommer man till en gräns då man inte orkar försöka mer. Hur man än gör, vad man än säger så verkar det inte riktigt bli till någo.

 

Jag trivs jätte bra med mitt jobb, vi har en underbar grupp, som också ger oss utmaningar, och jag är så glad att Nadja å jag kommer så bra överens :) men nu har vi båda kämpat flera veckor och stått ut med det ena och det andra, alltid tänkt "nåja, bara 1vecka till", men det har blivit både 1 å 2 veckor, som sen blev 3 osv... Nu tycker jag att vi båda förtjänar en klapp på axeln och jag hoppas att vi orkar kämpa ännu lite till. 

 

Men det förvånar mej hur bra barnen ändå ha klarat sig och hur duktiga de har blivit. De är glada på morgonen då de kommer och många vill inte ens fara hem, det e väl ett ganska bra tecken? De sprider sådan glädje, fast det finns många jobbiga stunder, men utan barnen och alla deras sidor skulle mitt jobb inte alls vara så intressant :)

 

En del säger att bara vissa människor kan jobba med barn, vilket jag håller med om till en viss del. Men jag har märkt att det allra viktigaste är att man är observant å följer med vad som händer, kan följa regler och se att barnen också följer dem, talar och leker med barnen och det viktigaste av allt: SUNT BOND (?) FÖRNUFT!!

Har man allt det där så underlättar det vårt jobb massor, även om man inte är utbildad och bara hoppar in nu som då. 

 

En annan rolig sak som hände idag... Några ambulanser å brandbilar åkte tjutandes förbi, och en fullvuxen människa säger:"hör ni det där? Va e det som låter? Är det i bilarna?"

Jaa, vad säger man? Visste int riktigt om ja sku skratta eller gråta, men förvånad kan ja säga att jag blev!

 

Nåja, nu ska ja äta å dra vidare,

See ya!